Vad är en “aktiv forskare”?

16. november 2009 16:08:05

Vad är en “aktiv forskare”?

Vid UiA skall nu en “aktiv forskare” definieras som en forskar som under en tre-års period publiserar artiklar i vetenskapliga tidskrifter motsvarande 6 DBH poäng, och få 50% forskning i tjänsten!

Men vad betyder detta? Låt oss först se till önskan att vi som aktiva forskare skall skaffa oss samarbetspartners, både nationella och internationella. Detta får till följd att man måste skriva fler artiklar då DBH poängen skall delas. Med andra ord man måste producera artiklar motsvarande minst 12 DBH poäng under 3 år (en medförfattare) för att klassas som “aktiv forskare”. Detta kan stora följder om man är forskare inom experimentella ämnen där man har många samarbetspartners. Låt oss säga att man är medlem i ett samarbete inom experimentell kärnfysik, antalet medförfattare är då oftast mellan 5-10. Då är man uppe i 30 – 60 artiklar under en tre årsperiod, eller 10-20 nivå 2 artiklar. Med tanke på att man inte har möjlighet till mer än 3-4 experiment under ett år, är detta en ouppnåelig nivå. Även om experimentell kärnfysik är ett specialfall är det inte unikt. Jag tog mig friheten att se hur tre nobelpristagare i fysik hade klarat kraven, Carl E. Wieman (2001), Gerardus t'Hooft (1999)och Frank Wilczek (2004). Av dessa är det bara en som klarar sig, med den klassificering som tidskrifterna har i DBH systemet. Jag kan även konstatera att jag själv under min post-doc tid, var medförfattare på 12 artiklar under 3 år, men inte når upp till kraven som ”aktiv forskare”, trots 100% forskning och en relativt stor forskningsgrupp.
Jag är väl medveten om att forskning inom olika fält skiljer sig ganska mycket. Det är stor skillnad mellan forskning i historia och fysik. Men datainsamling och experiment är snarlika i det att båda tar tid. Det är även stor skillnad inom fysik, teoretisk och experimentell. Detta gör att det är omöjligt att använda samma måttstock, utan att ta hänsyn till forskningens natur inom olika discipliner eller till och med inom samma ämne.

Slutsatsen blir att man kan glömma samarbeten med andra, experimentella vetenskaper och vetenskapligt arbete som tar tid. Grundforskning och riskfylld forskning är uteslutet. Kravet är att man skall få publicerbara resultat, vilket gör att man inte vågar satsa på något som kan få ett stort genomslag. Man kan inte ge sig på ett nytt problemområde. Vi får ett system som belönar rutinforskning som ger säkra resultat.

Hur har man kommit fram till 6 publiceringspoäng?
Mark Twain sa: ”Lögn, Förbannad lögn, Statistik.” Något man får lära sig när man börjar med statistik är att man måste vara mycket noggrann när det gäller att presentera statistiska data. Man måste veta vad det är som ligger bakom statistiken. I detta fall har man kommit fram till att medianen för 16 fakulteter är 1.9 publiceringspoäng per försteamanuensis/post doc/forsker. (http://dbh.nsd.uib.no/rapporter/e...ing.action?id=23&query=MDXQuery) Detta menar man är tillämpbart på UiA. Men en post doc och en forsker har vanligtvis inte 50 % undervisning, utan betydligt mindre så för att få en rätt visande bild måste siffrorna korrigeras för detta. Med post doc och forskare ökar dessutom publiceringsgraden för andra på samma institution, genom att kontinuiteten kan hållasGenom att vara gruppbaserad istället för person-baserad. Här måste man även ta hänsyn till den infrastruktur som finns när det gäller laboratorier, utrustning och teknisk personal, men även när det gäller bibliotek och kollegor i större grupper. Men här måste man även ta hänsyn till externa medel. Tar man hänsyn till detta blir den effektiva forskningsandelen större än 50% vilket används som mått i förslaget. Med hänsyn taget till en kritisk massa på forskningsgrupperna och tekniskt stöd blir den effektiva forskningsandelen närmare 100%. Som i exemplet med Nobelpristagarna i exemplet ovan, är detta jämförelsetal meningslöst, både på stora universitet och forskningsinstitut, men dubbelt så vid UiA.

Är systemet kvalitetssäkrat?
Problemet är att uppdelningen i två nivåer inte är helt rättvisande. Jag gör antagandet att alla tidskrifter i systemet är godkända av ISI. Med två nivåer, hur kommer då kvalitén att vara säkrad? Använder vi Inpact factor (http://en.wikipedia.org/wiki/Impact_factor) som ett mått på kvalité, omdebatterat men en indikation. I fysik spänner inpact factor från under 1 till över 30, men hur dom klassas som nivå 1 eller 2 ser ut att vara lite slumpmässigt. 2 tidskrifter med inpact factor över 20 är klassade som nivå 1. Här beror en del av rankningen på att ingen i Norge publicerar i dessa tidskrifter och således inte anmält att tidskriften ska flyttas upp. På samma sätt är det möjligt att genom påverkan få upp en tidskrift som kanske inte är en nivå två tidskrift. Men inpact factor är inte heller ett bra mått då små områden inte har lika stor målgrupp. För att lösa detta är fler nivåer önskvärt, eller att man hittar en mer rättvisande modell.

Nivågradering.
Från två nivåer 10% eller 50%, kommer det att bli så att fakulteterna kommer att införa flera nivåer, vilka de nu blir. Men vi kommer inte att få någon lösning av problemen med detta. Det kommer fortfarande att bli upptill enskilda personer att till syvene och sist bestämma vilken forskningsandel en anställd skall få. Här ligger då en utmaning, kommer dessa att kunna göra en korrekt bedömning, speciellt om det rör sig om att bedöma forskning inom andra fält än sitt eget. Då det oftast blir institutledaren eller Dekanus som kommer detta att ställa stora krav på dennes akademiska meriter och integritet. Det blir ett uttalat krav att dessa då skall besitta hög akademisk kompetens. Man skulle kunna knyta forskningsandelen till den vetenskapliga produktionen men då under en längre tidsperiod än 3 år och framför allt med en realistisk publiceringspoäng. Argumentationen att den inte bör vara 2 publiceringspoäng per år i genomsnitt för en 50% forskningsandel torde vara stark, där 1 publiceringspoäng per år i genomsnitt för en 50% forskningsandel är mer rimlig för dom flesta ämnen. Men detta bör utredas för vart forskningsämne för sig, där ämnets unika forskningskarraktär tas till fullt beaktande.

Vad får den nya systemet för konsekvenser?
Tittar man på DBH-rapporteringen dom sista åren, kan man misstänka att publiceringspoängen för UiA kommer att minska. Här skulle man efterfråga en konsekvensanalys. Det enklaste vore vore att titta på publikationsgraden för enskilda individer de senaste åren. Men även detta är inte helt enkelt, för att detta skall vara rättvist måste man ta hänsyn till forskningsandelen i tjäånsten. Målet skall ju vara att höja motivationen och viljan till att forska. Sätter man upp ett mål som upplevs som omöjligt kommer detta att få motsatt verkan. Att man dessutom ger dubbla budskap i fall med samarbeten är ännu allvarligare.

Man måste visa att man menar allvar med den vetenskapliga utvecklingen på UiA. Då skall man belöna samarbeten och belöna dom som forskar på ett tydligt sätt.