Unngå ekstremene i forskningstidsdiskusjon!

Forfatter	Melding
Reinhard Siegmund-Schultze	20. november 2009 13:05:28 Unngå ekstremene i forskningstidsdiskusjon! Hvis vi har lært noe i denne diskusjonen er det at vi må unngå ekstremer! Verken er tellekantsystemet noe objektivt speil av forskningsinnsats eller har dette systemet ikke noen verdi i det hele tatt. Verken kan vi satse fullt på dette ved anvisning av forskningstid eller kan vi neglisjere dette. Jeg er overbevist at hvis en medarbeider gjennom 10 eller 20 år ikke har publisert noe i det hele tatt i et internasjonalt tidsskrift er det på høy tid å spørre om han trenger de 25 % på arbeidsplanen sin, selvfølgelig forutsatt at han hadde denne tiden overhodet til rådighet! Kanskje bør han/hun fokusere mer på undervisning, vi må ikke glemme at det er ikke noe verdispørsmål her, at undervisning og administrasjon er minst likeverdige. Også i andre land går diskusjonen at noen er mer interessert i eller bedre egnet til undervisning eller administrasjon, andre til forsking. Hvis vi ser på de veldig aktive forskere synes jeg er det bare rimelig at de slipper i framtid å ble behandlet av ledere som om de egentlig er litt for late fordi de fikk kanskje litt mindre undervisning og har kanskje fortsatt ”ubrukte timer” på arbeidsplanen. Jeg tror forresten ingen av disse aktive ønsker å få betalt overtid (selv om de forsker ofte på overtid), de ønsker bare å være anerkjent som likeverdige, men litt spesialiserte medarbeidere. Hovedproblemet i diskusjonen ligger - som antydet i mitt innlegg fra 17.11. og i mange andre innlegg - i midten: det er helt unødvendig og demotiverende at folk i midten skulle føle seg truet. Jeg hadde forslått 0,66 poeng som kvalifiserer til 25% men kanskje er det fortsatt for høy og for ensidig. Jeg er nå med å innrømme at et blandet system av stilling og poeng er best: kanskje alle Ph.D. og professorer og alle som har gjennomsnittelig minst 0,5 poeng får 25%. Vi må heller ikke glemme at nye medarbeidere ville neppe søke stillinger hvis de ikke får garanterte rettigheter. Vi i lille Kristiansand kan ikke være mer revolusjonære enn de universitetene i storbyene. At vi uansett må kjempe for likebehandling med dem når det gjelder budsjettert forskningstid er klart.
Reinhard Siegmund-Schultze	21. november 2009 10:42:19 Tillegg Bare til å unngå misforståelser: personlig ble jeg – og andre medarbeidere så vidt jeg kan se – alltid korrekt behandlet av våre ledere på teknologi/realfag – innfor de trange vilkårene som eksisterer hittil.
Jonas Persson	22. november 2009 12:21:33 Vad har vi lärt oss??? "Det vi lärt av historien är att vi inte lär av historien" Vad har vi lärt av detta? En hel del, hoppas jag. Men frågan har egentligen inte fått ett svar utan vi står här med fler frågor, så som i forskning. Det är nödvändigt av många skäl att ha någon form av prestation för att få forskningstid, en är rent ekonomisk och något vi måste förhålla oss till. Men hur? Man kan som nu genomförts införa ett system som vilar på en minst sagt tveksam statistisk analys. Alternativet är att försöka införa ett system som är rättvist och tar hänsyn till forskningens natur inom olika ämnen. Problemet blir då att det inte är möjligt med samma regler för alla. Experimentella vetenskaper, longitudinella studier och studier baserat på stora datamängder måste få ett annat system än andra ämnen. På ett litet universitet finns inte kompetens till att göra en solid och rättssäker bedömning av olika forskares arbeten. Som jag framhärdat i ett tidigare inlägg är det ibland inte möjligt inom en diciplin (ex. fysik).. Detta gör att beslutet om hur mycket tid en viss forskare skall få kommer hamna hos personer som inte har möjlighet att sätta sig in i problematiken för att fatta ett rättvist beslut. Jämför hur dessa frågor hanteras hos nationella forskningsråd. Hur går vi vidare? Att det inte är möjligt att ge 50% forskning till alla som vill går inte. Men om man inte har råd får man försöka att spara. Målet skall vara att maximera forskningen (F). X kr in och F(X) skall maximeras, då får man minska förlusterna, har detta gjorts? Används medlen som allokerats till forskning effektiv? Svar önskas. Omarbeta förslaget så att det är bättre anpassat till den verklighet som forskning innebär. Detta inbegripåer då att man överges kravet till produktivitet som gällande allmänt till ett system där forskningens natur i olika ämnen är en av faktorerna. Detta kräver då mycket arbete och tar sin tid från, just det, forskning. Börjar i andra änden. Titta på hur forskningstid (reell) under lång tid motsvaras av produktion. Bedrivs ingen forskning eller om produktiviteten än mycket låg, bör en revision ske. Detta är ett sätt som är mer motiverande än att sätta upp ett mål som kan vara omöjligt att nå. Omarbeta forskningsstrategin för UiA. Fatta ett beslut om i vilka ämnen som forskning skall bedrivas och lägg ner resten. Drastiska förslag men inte extrema. En sak som jag finner lite oroväckande från förslagen och debatten är att alla inte riktigt vet om hur forskning går till i olika fält. Min egen erfarenhet ligger inom naturvetenskaperna och matematik, samt till viss del inom didaktikk och vetenskapshistoria. Här är det stora skillnader inom naturvetenskaperna och även mot didaktikk och vetenskapshistoria. Det gör att jag ser att en jämförelse inte är möjligt baserat på en fast mall. Forskningens natur i dom olka fälten är för stor. 800 timmar på ett år låter som om det är ganska mycket, men det är det egentligen inte. Man måste hålla sig ajour med vad som händer i fältet, beroende på fält kan det röra sig om upptill 50 (eller fler) artiklar per år som man måste läsa. Man skall vara en aktiv deltagare inom sitt fält, det betyder diverse uppdrag, Opponentuppdrag, referee, Advisory committies, Editorial boards et cetera. Handledning av stipendiater. Planläggning av experiment, ansökningar till forskningsråd, diverse andra ansökningar, genomförande av experiment, analys av data, skrivande av vetenskaplig publikation, presentation vid vetenskapliga konferanser.... Stephen Seilers beskrivning av vad han skall skippa är talande. Ska vi ändra vårt sätt att bedriva forskning för att passa systemet eller ska systemet anpassas till verkligheten. "Det är inte kartan det är fel på det är verkligheten!" (militär talemåte) Vilken verklighet är det som gäller här? Svar önskas!

Forfatter

Melding

Reinhard Siegmund-Schultze

20. november 2009 13:05:28

Unngå ekstremene i forskningstidsdiskusjon!

Hvis vi har lært noe i denne diskusjonen er det at vi må unngå ekstremer!
Verken er tellekantsystemet noe objektivt speil av forskningsinnsats eller har dette systemet ikke noen verdi i det hele tatt. Verken kan vi satse fullt på dette ved anvisning av forskningstid eller kan vi neglisjere dette.
Jeg er overbevist at hvis en medarbeider gjennom 10 eller 20 år ikke har publisert noe i det hele tatt i et internasjonalt tidsskrift er det på høy tid å spørre om han trenger de 25 % på arbeidsplanen sin, selvfølgelig forutsatt at han hadde denne tiden overhodet til rådighet! Kanskje bør han/hun fokusere mer på undervisning, vi må ikke glemme at det er ikke noe verdispørsmål her, at undervisning og administrasjon er minst likeverdige. Også i andre land går diskusjonen at noen er mer interessert i eller bedre egnet til undervisning eller administrasjon, andre til forsking.
Hvis vi ser på de veldig aktive forskere synes jeg er det bare rimelig at de slipper i framtid å ble behandlet av ledere som om de egentlig er litt for late fordi de fikk kanskje litt mindre undervisning og har kanskje fortsatt ”ubrukte timer” på arbeidsplanen. Jeg tror forresten ingen av disse aktive ønsker å få betalt overtid (selv om de forsker ofte på overtid), de ønsker bare å være anerkjent som likeverdige, men litt spesialiserte medarbeidere.
Hovedproblemet i diskusjonen ligger - som antydet i mitt innlegg fra 17.11. og i mange andre innlegg - i midten: det er helt unødvendig og demotiverende at folk i midten skulle føle seg truet. Jeg hadde forslått 0,66 poeng som kvalifiserer til 25% men kanskje er det fortsatt for høy og for ensidig.
Jeg er nå med å innrømme at et blandet system av stilling og poeng er best: kanskje alle Ph.D. og professorer og alle som har gjennomsnittelig minst 0,5 poeng får 25%.
Vi må heller ikke glemme at nye medarbeidere ville neppe søke stillinger hvis de ikke får garanterte rettigheter. Vi i lille Kristiansand kan ikke være mer revolusjonære enn de universitetene i storbyene. At vi uansett må kjempe for likebehandling med dem når det gjelder budsjettert forskningstid er klart.

Reinhard Siegmund-Schultze

21. november 2009 10:42:19

Tillegg

Bare til å unngå misforståelser: personlig ble jeg – og andre medarbeidere så vidt jeg kan se – alltid korrekt behandlet av våre ledere på teknologi/realfag – innfor de trange vilkårene som eksisterer hittil.

Jonas Persson

22. november 2009 12:21:33

Vad har vi lärt oss???

"Det vi lärt av historien är att vi inte lär av historien"

Vad har vi lärt av detta?
En hel del, hoppas jag. Men frågan har egentligen inte fått ett svar utan vi står här med fler frågor, så som i forskning. Det är nödvändigt av många skäl att ha någon form av prestation för att få forskningstid, en är rent ekonomisk och något vi måste förhålla oss till. Men hur? Man kan som nu genomförts införa ett system som vilar på en minst sagt tveksam statistisk analys. Alternativet är att försöka införa ett system som är rättvist och tar hänsyn till forskningens natur inom olika ämnen. Problemet blir då att det inte är möjligt med samma regler för alla. Experimentella vetenskaper, longitudinella studier och studier baserat på stora datamängder måste få ett annat system än andra ämnen. På ett litet universitet finns inte kompetens till att göra en solid och rättssäker bedömning av olika forskares arbeten. Som jag framhärdat i ett tidigare inlägg är det ibland inte möjligt inom en diciplin (ex. fysik).. Detta gör att beslutet om hur mycket tid en viss forskare skall få kommer hamna hos personer som inte har möjlighet att sätta sig in i problematiken för att fatta ett rättvist beslut. Jämför hur dessa frågor hanteras hos nationella forskningsråd.
Hur går vi vidare?

Att det inte är möjligt att ge 50% forskning till alla som vill går inte. Men om man inte har råd får man försöka att spara. Målet skall vara att maximera forskningen (F). X kr in och F(X) skall maximeras, då får man minska förlusterna, har detta gjorts? Används medlen som allokerats till forskning effektiv? Svar önskas.

Omarbeta förslaget så att det är bättre anpassat till den verklighet som forskning innebär. Detta inbegripåer då att man överges kravet till produktivitet som gällande allmänt till ett system där forskningens natur i olika ämnen är en av faktorerna. Detta kräver då mycket arbete och tar sin tid från, just det, forskning.

Börjar i andra änden. Titta på hur forskningstid (reell) under lång tid motsvaras av produktion. Bedrivs ingen forskning eller om produktiviteten än mycket låg, bör en revision ske. Detta är ett sätt som är mer motiverande än att sätta upp ett mål som kan vara omöjligt att nå.

Omarbeta forskningsstrategin för UiA. Fatta ett beslut om i vilka ämnen som forskning skall bedrivas och lägg ner resten.

Drastiska förslag men inte extrema.

En sak som jag finner lite oroväckande från förslagen och debatten är att alla inte riktigt vet om hur forskning går till i olika fält. Min egen erfarenhet ligger inom naturvetenskaperna och matematik, samt till viss del inom didaktikk och vetenskapshistoria. Här är det stora skillnader inom naturvetenskaperna och även mot didaktikk och vetenskapshistoria. Det gör att jag ser att en jämförelse inte är möjligt baserat på en fast mall.
Forskningens natur i dom olka fälten är för stor.

800 timmar på ett år låter som om det är ganska mycket, men det är det egentligen inte. Man måste hålla sig ajour med vad som händer i fältet, beroende på fält kan det röra sig om upptill 50 (eller fler) artiklar per år som man måste läsa. Man skall vara en aktiv deltagare inom sitt fält, det betyder diverse uppdrag, Opponentuppdrag, referee, Advisory committies, Editorial boards et cetera. Handledning av stipendiater. Planläggning av experiment, ansökningar till forskningsråd, diverse andra ansökningar, genomförande av experiment, analys av data, skrivande av vetenskaplig publikation, presentation vid vetenskapliga konferanser....
Stephen Seilers beskrivning av vad han skall skippa är talande. Ska vi ändra vårt sätt att bedriva forskning för att passa systemet eller ska systemet anpassas till verkligheten.
"Det är inte kartan det är fel på det är verkligheten!" (militär talemåte)

Vilken verklighet är det som gäller här? Svar önskas!